Heidis -50 Chevy Pickup

På långt håll hördes ett pysande ljud som blev allt starkare. Parallellt med de pysande tonerna hördes metalliska dunkningar, ett ljud som uppstår när metall kommer i kontakt med asfalt.

Lugnet nere vid hamnen i Enköping får ett abrupt avslut när Heidi och Fredde kommer insladdandes på området med hennes -50 Cheva pickis. För dagen sitter hennes pojkvän bakom ratten och jobbar hårt med högerfoten för att hålla den 3,9 liter stora 235cui sexan igång. Det luktar oförbränd bensin, det pyser och det bolmar svart rök ur den tunna enkla pipan. Den klara kvällshimlen känns inte längre så där frisk som den gjorde alldeles nyss. Plötsligt känns det mer som om vi befinner oss någonstans i trakterna kring det förorenade Ruhrområdet i Tyskland.

Fredde vrider tändningsnyckeln i lodrätt läge och tändspolen slutar leverera gnista till de sex dränkta tändstiften. Det blir tyst och röken skingrar sig.

- Den går lite fett, blir Freddes inledningsreplik. 

Orsaken till den generösa bensintillförseln kommer vi till senare.

Heidi Burhén kommer ursprungligen från Vetlanda men bor sedan ett par år tillbaka tillsammans med pojkvännen Fredde i Bålsta och det är deras gemensamma intresse som ligger till grund för hur bilen ser ut idag.

- Jag har alltid gillat bilar och det började för mig som för många andra med Volvo. En Amazon, berättar hon.

År 2011 fick hon nys om denna pick-up i staterna, och det var vår frilansare Hollywood Hank som hade den till salu. 

- Bilen var ganska rutten, men jag såg potentialen och det var en Cheva pickis från sent 40- till mitten av 50-talet jag ville ha, berättar hon.

År 1947 lanserades den här modellen som ansågs vara väldigt modern för sin tid och karossen var i stort sett oförändrad ända fram till 1954. GM hade stora framgångar med modellen och lyckades med bedriften att vara USA:s mest sålda pick-up under hela åtta år i rad. Den gick att få med tre olika sexcylindriga motoralternativ, samt med tre olika hjulbaser. Under sista året gick det även att välja till en Hydramatic automatlåda, annars var det trepetad manuell som gällde. Heidis pick-up är av modellen 3100, eller ½-ton.

År 2012 kom så bilen hem till Vetlanda och där tog de första åtgärderna vid för att få bilen körbar. I samma veva träffade hon Fredde och flyttade upp till Bålsta.

Med bilen i ett nytt garage och med en partner med samma intresse skulle det inte dröja länge innan bilen satt ihop. 

Förutom sedvanlig rostlagning samt översyn av bromsar, motor, låda och elsystem skulle det även kustomiseras. Bland annat frenchades framlamporna, samt att emblem, dörrhandtag och tanklock eliminerades. Ett tidsödande ingrepp var att svetsa ihop den tvådelade huven till ett stycke. Något som resulterade i att bilen fick köras utan huv under delar av första säsongen då den inte blev klar i tid.

Självklart är även markfrigången justerad, ett ingrepp som ligger till grund för det dunkande ljudet jag nämnde i inledningen... Bak är det luftfjädring och k-länk, men fram sitter den stela originalaxeln kvar, dock med några bladfjädrar färre än när den lämnade fabriken.

Tittar vi in i den ombonade kupén är det till stora delar Heidi själv som ligger bakom inredningsjobbet. Det enda hon inte gjort själv är soffan som Monika Lindström är ansvarig för.

När det var dags för lack var det självklart att Fredde skulle utföra det jobbet då han till vardags jobbar som billackerare hos Anders Bilplåt i Bro. Att han skulle göra det lätt för sig och använda sig utav en befintlig kulör var inget alternativ. Nej, här skulle det bli en hemmixad candy med material från leverantören Spies Hecker som även skulle innehålla detaljer av spetsmönster och pinstriping.  

Efter sedvanligt stressmeckande gick premiärturen till 2014-års Hang em high-träff där jag själv för första gången såg bilen och imponerades av det fina slutresultatet.

I år ha det blivit en hel del resor med bilen både till Finland och till några utställningar här hemma och pickisen har skött sig bra. För det mesta…

- På väg hem från Hot Rod Show i Nacka där vi ställde ut bilen tvärdog den under värsta rusningstrafiken. Som tur var kunde jag styra ut i bussfilen samtidigt som det var nedförsbacke vilket gjorde att vi rullade för egen maskin till en avfart där vi kunde ställa oss. Först trodde jag att den inte fick soppa och skruvade bort soppafiltret, men det hjälpte inte. Det visade sig att det var ett elfel. När det var åtgärdat gick den igång men den gick på tok för fett och det var därför den gick som den gjorde under fototillfället, berättar de.  

Nu spinner i alla fall pickisen som den ska och jag ställer den avslutande frågan till de bägge hur framtidsplanerna ser ut.

- Vi är lite sugna på en cabriolet, vi skulle kanske kapa av taket på den. Det finns en -53 Cheva pickis i staterna som kallas för Starlite som vi gillar skarpt, men vi ska nog köra med vår bil som den är i sommar, säger de båda och ser hemlighetsfulla ut.

Vi hoppas i alla fall att fler får njuta av den i nuvarande utförande och vi lovar att komma tillbaka den dagen taket åker av. Om det nu blir så…