En orörd -68 Shelby Cobra GT 350

Shelbys sista suck 

När 1968 års Mustanger kom ut från fabriken hade den redan nu klassiska bilen fått ännu en ansiktslyftning. Grundiden var densamma, och det var inte svårt att se att det handlade om en Mustang. Faktum är att gemene man kanske inte kan avgöra om det handlar om en 1967 eller 1968 års Mustang, eller en Shelby.

Faktum är såklart att en 1968 Shelby Cobra är inte en Mustang. Det är en annorlunda bil.

Det som sticker ut mer än allt annat bör nog vara den plastklädda störtbågen och dom dubbla luftintagen på huven som man först lägger märke till. Den annorlunda fronten skiljer sig markant likaså.

Motorn dom här GT350 bilarna utrustades med är Fords 302 cui motor, som med en fyrportsförgasare uppgavs leverera 250 hk. Köparna hade valmöjligheterna att smyga runt med en treväxlad Cruise-o-Matic automatlåda, eller leva ett sportigare mer aktivt liv i bilen och rycka i en fyrväxlad manuell låda. Bilen vägde trots allt inte så mycket tack vare sin självbärande kaross och alltså avsaknad av tung ram. Men detta till trots snackar vi inte om någon direkt höjdarprestanda på bilen som alltså förefaller ha fokuserat mer på utseendet. 0-100 km/h klarades av på ungefär 7.7 sekunder och mållinjen på strippen tog hela 16,1 sekunder att gunga fram över. Men det fanns fler utföranden med mer effekt.

Framlidne legendaren Carroll Shelby som när 1968 syntes på almanackorna redan arbetat länge tillsammans med Ford och bland annat hjälpt till att utveckla deras produkter, började ledsna på den industri han faktiskt varit med och startat. 

Han själv hade nu varit med länge i matchen och vunnit många anrika biltävlingar både som förare och mekaniker. Som till exempel dom numer legendariska tävlingarna på Le Mans 1966 och -67 med Fords GT40, då dom brutalt piskade ursinningt varvande Ferraris helt utan nåd. Shelby hade även sett flertalet kompisar köra ihjäl sig på tävlingar genom åren och det fick honom att börja fundera på framtiden. Konkurrensen hade ökat dramatiskt och likaså den allt snabbare växande utvecklingen av teknologin bakom biltävlandet. Shelby sade under den här tiden i en intervju att racing helt enkelt inte var roligt längre, det handlade numer bara om affärer.

Detta ledde till att Ford koncernen själva ledde den mesta utvecklingen av dom nya Shelby produkterna.

I slutet av 1967 hade Ford även flyttat tillverkningen av Shelby konverteringarna på Mustangerna från Los Angeles till Michigan där dom nu anlitade företaget A.O Smith att utföra arbetet. 

Man byggde 1968 års Shelby Mustanger under endast 9 månader och bilarna anlände till A.O Smith med tåg. 

Dom var alla körbara bilar som stod på plåtfälgar. Några hade originalhuven medans andra redan utrustats med glasfiberhuv. Alla bilar anlände dit utan grill, grusplåtar och bakljus.

Bilarna fick nu namnet Shelby Cobra, och det var Ford själva som efter detta tog hand om all marknadsföring. (Mellan 1965-68 hade Carolls företag, Shelby American varit dom som gjorde konverteringarna samt ansvarat för marknadsföringen.)

Med det nya namnet kom alltså även ett nytt utseende och en ny era.

Vi nämnde tidigare störtbågen och luftintagen som dom mest iögonfallande förändringarna, men nytt för 1968 var även den större grillöppningen,och baktill dom vandrade blinkersljusen som man tog från 1965 års Ford Thunderbird. Antalet tillval och utrustningsmöjligheter nådde detta år även nya höjder.

Motorn förklarade vi i sin 302 cui version knappast hjälpa till att göra bilen framgångsrik på biltävlingar, men som tillval kunde man köpa en Paxton kompressor och  då levererade den trevliga motorn istället 335 hk.

Utöver GT350 modellen fanns även modellerna GT500 och GT-500 KR (King of the Road) i vilka man använde en 428 cui Cobra Jet motor som såg till att skrotet flyttade på sig betydligt fortare.

1968 blev det bästa försäljningsåret för Shelby modellen av Mustang och  man tillverkade 4451 stycken. 

Ytterligare en orsak till Shelbys falnande intresse för Ford som vi tidigare berört, och hans kommande beslut var att Ford just låtit Bunkie Knudsen bli ny president i företaget. 

Bunkie hade tidigare varit vice president  för General Motors och med deras Corvetter som ständigt tävlade mot Shelbys Ford produkter ledde detta till en minst sagt sval kamratskap.

Under sommaren 1969 lämnade Carrol Shelby samarbetet med Ford och påbörjade istället ett samarbete med Dodge och Oldsmobile. Hans oerhörda insatser för Ford koncernen, både på tävlingsbanan och utanför kommer dock aldrig att glömmas bort. Carrol är en motorlegend i dess rätta bemärkelse och en av dom allra största - vars betydelse för motorsporten är enorm.

I dagsläget

Ni ser dom på fläskiga bilauktioner, ni ser dom på nätet, och visst ser man dom helrenoverade och ack så fina i olika tidningar. Men, när såg ni en som var helt orenoverad och ägd av samma man sedan 49 år tillbaka i tiden? Nu har ni möjligheten så fokusera. Doran Hayes köpte sin -68 Shelby Cobra GT350 cab när den var 5 år gammal och han var 18. Han har sett till att den hitills har 16000 Svenska mil på mätaren. Motorn är fortfarande original, aldrig renoverad och lacken är till största del densamma som när den levererades från fabriken.

Vi besökte Doran en vacker vinterdag i behagliga Danville, en drygt timme öster om San Francisco för att få reda på lite mer om denna unika klassiker och anledningen till att bilen fortfarande ser så bra ut för helt uppenbarligen kör han med den.

”Jag skulle börja plugga på Cal Poly i San Luis Obispo, och bodde i Pasadena. Så farsan gjorde det klar för mig att jag behövde en egen bil, och inte längre kunde låna deras. Han lovade att han skulle kolla runt med sina polare om någon hade en bil till salu. Han undrade om en Mustang skulle vara intressant, och jag svarade att visst skulle det vara ok.”

En kort tid senare ringde en kompis till Doran upp honom och undrade om han sett vad som stod på deras garageuppfart? ”Ja, en Mustang väl, svarade han lite förbrytt?” Kompisen menade på att det var lite mer än bara en Mustang, vilket Doran fick se när han kom hem.

”En av farsans kompisar hade sålt den. Han hade köpt den ny och redan hunnit använda den ordentligt. Han hade alltid parkerat den utomhus, så caben var redan utbytt en gång, samt att vänster framskärm hade skadats, bytts ut och lackats om.” Den hade 8000 Svenska mil på mätaren.

Doran var såklart glad över att nu ha en bil att pendla till plugget med, men samtidigt kändes det lite olustigt att parkera den redan då populära bilen på gatan varje natt. ”Jag köpte en randig, riktigt ful presenning jag täckte bilen med varje natt, och så gjorde jag varje dag i fyra år tills jag tog studenten.”

Bilen är som jag skrev orenoverad och verkar ha klarat sig oerhört bra genom alla år och jag undrar nyfiket hur det kom sig?

”I skolan ville klasskompisarna såklart att jag skulle tuffa till den, byta fälgar och allt sådant, men jag gillade den som den var. När jag köpte den satt det två slotmagfälgar på den och två av dom här 10-ekrade originalfälgarna. Jag åkte till en firma i Hollywood redan 1973 och köpte en uppsättning originalfälgar till, och det är samma som sitter på än idag.”

Han förklarar vidare att direkt efter examen lånade han sin mammas -69 Chrysler som bruksbil istället och Shelbyn kördes inte mycket med alls. Faktum är att Doran sedan 1981 bara har kört ungefär 16 Svenska mil med bilen varje år. 

”Det blev liksom aldrig av, efter skolan var det yrkeskarriär och familj som kom först.”

Doran flyttade till norra Kalifornien 1981 och tog Shelbyn med sig där den fick stå under ett täcke i hans garage, egentligen till för bara några år sedan då han gick i pension.

”Ja nu först känns det som att jag har tid att njuta av bilen. Jag brukar åka ner till en cars & coffee träff en bit bort varje Fredag och möta upp med en del kompisar, men mer än så blir det inte. Några mil bara.”

När jag fotar bilen snackar vi om bilens historik och hur unikt det är att den fortfarande är helt orenoverad. Faktum är att den fortfarande har stämplar och kritstreck kvar sedan den lämnade fabriken, bland annat ’Paint OK’ stämpeln vilket är förvånande då dom brukar försvinna efter några tvättar. ”Bilen har aldrig någonsin sett vatten eller regn sen jag haft den, och kommer aldrig uppleva det heller”, ler Doran förnöjt och kryssar vidare i solen i sin ungdomsförälskelse. Den som stannade kvar.
 

Vad betyder egentligen namnet GT350 då? 

Shelby själv var inte så intresserad av namn eller beteckningar på bilar men till slut var ju beslutet hans och det var tvunget att tas. Han frågade Phil Remington hur långt det var mellan hans två verkstäder? ”Ungefär 350 fot”, svarade han. ”Ok” sade Shelby, ”vi döper den till GT350 då.” Förklaringen till det snabba beslutet förklarade Carroll såhär. ”Ett namn gör inte bilen, och om bilen är dålig kan inte namnet rädda den.”