När världen krympte - historien om Subcompacts

Energikris och ökande konkurrens från omvärlden. Där har du två av de viktigaste anledningarna till att den amerikanska bilindustrin började krympa sina fordonsmodeller tidigt 1970-tal.

Det var också under detta årtionde som världen för första gången började dra ihop sig på allvar. Minska i omfång. Den internationella handeln ökade, folk reste alltmer och hämtade intryck från andra kontinenter och... inte minst bilvärlden fick smaka på täljkniven som ett resultat. Men vad var det som hände, och varför har inte fler insett att 1970-talet har väldigt mycket att bjuda på rent bilmässigt?

Energikris = Små muskelbilar

Det var när de europeiska och japanska bilarna under årtiondet innan började sälja stort i USA som det hände saker. Främst var det Nash Metropolitan och definitivt Volkswagens bubbla som ritade om landskapet. Förhållandevis billiga i drift och inköp, lätta att köra och så den kluriga marknadsföringen ingick i framgångsreceptet. Eller vad sägs om kraftuttryck som "The world's most exciting light car" som Ford beskrev sin Anglia sent 1960-tal. Volkswagens annonser å sin sida dröp av självdistans, något amerikanerna var svältfödda på.

Vad kallade då General Motors, Ford och de andra sina nya småbilar. Jo, "subcompact". Man tänkte sig en bil mindre, lättare och billigare än en "compact car", En av de första att se dagens ljus var Ford Maverick som introduceras på marknaden i april 1969. Bilen skulle vara en utmanare till europeiska och japanska småbilar, men också Chryslers Dodge Dart och Chevrolets Nova. Maverick såg i mångt och mycket ut precis som de senare, det vill säga en liten muskelbil, och såldes i början följaktligen också med V8:a för den som ville. Närmare bestämt Fords 302:a.

Det finns mycket att skriva om Ford Maverick, så klart. Att den sålde bra och var uppskattad. Att den kunde fås med dekaltriming i ett "Sprint"-paket. Att färgerna hade underbart fräsiga namn som "Thanks Vermillion", "Anti-Establish Mint", "Freudian Gilt" och "Hulla Blue". Den som idag hittar en Maverick Grabber med 302:a i fint skick till ett bra pris har gjort ett bra fynd. Rolig, och mycket snygg bil tycker vi.

GM hänger på

Vad hände hos GM? Med bilkoncernens storlek och många bilmärken som utgångspunkt: en del. Chevrolet Vega, till utseendet en Camaro i miniformat, är en av de mer kända subcompact-bilarna. Bilen tillverkades mellan åren 1971 och 1977 och utgjorde grunden till Chevrolet Monza som kom några år senare. Vegan såldes dock aldrig med V8:a, även om tanken fanns. Chevrolet byggde en prototyp med en V8:a om 286 kubiktum helt i aluminium 1972, men denna nådde aldrig produktion. Vegan hette för övrigt Pontiac Astre i Kanada, och följde GM:s mönster med badge engineering under tidsepoken där flera Chevor blev just Pontiac på andra sidan landets norra gräns. V8:or monterades däremot i Monzan som byggdes mellan 1975 och 1980. Bilen hamnade snart i motorsportsammanhang där den gjorde bra ifrån sig.

Med en bit över 700 000 producerade Monzor kan inte modellen räknas som något annat än en framgång för GM. Ja, särskilt som att ett flertal av GM:s andra bilmärken fick sina egna versioner av Monzan i form av Pontiac Sunbird, Buick Skyhawk och Oldsmobile Starfire.

Chrysler då?

Well. Givet att de under 1970-talet hade Dodge Dart respektive Plymouth Valiant i modellutbudet var deras behov av en subcompact inte superstor. Men om man åkte till andra sidan jorden (Austrailen) 1971 så gjorde man en intressant upptäckt: Chrysler Valiant Charger. En bil som delar väldigt mycket med Chrysler a-body och till utseendet är hundra procent subcompact i klass med GM:s Vega och Fords Maverick.

Finns det andra bilar i subcompact-genren värda att omnämnas? Absolut. Några av dem är Ford Pinto, AMC Gremlin och Ford Mustang II. Ja, andra generationens Mustanger räknas faktiskt som just subcompact-bilar då de till en början baseras på Ford Maverick.

Så, då var påsen hopknuten för denna gång. Med tillägget att det finns någonting vackert i den desperationen ur vilket subcompact-bilarna föds. Kriser kommer och kriser går, det gäller att göra någonting vettigt av dem. Förr eller senare är vi på grön kvist igen. Precis som läget var under den senare delen av 80-talet då bränsleinsprutning och katalysatorer gjorde att bilars prestanda inte längre var ett fult ord. Då fräcka fartränder åter satt på bilar som levererade på sitt fartfyllda yttre. Vi andra, vi får helt enkelt byta motorer i våra subcompact-bilar...