Cyklonvarning

Mercury Cyclone Spoiler II av årsmodell 1969 har ofta kommit lite i skymundan i jämförelse med allt ståhej runt Mopars värstingbilar. Prisnivån på både Fords Talladega och Mercury Spoiler, är betydligt mer humana än vad man får hosta upp för en Superbird eller Daytona till exempel. 

Mercury har alltid varit en systermodell till Ford som ofta fått nöja sig med en något lägre roll. Som exempel kan vi berätta att det enda extra tillbehör som var möjligt att kryssa för i en vanlig gatversion av 1969 Mercury Cyclone Spoiler II var en radio. Det fanns ingen möjlighet att välja till luftkonditionering, och det enda motoralternativet var 351 cui Windsor, med automat och rattspak. Den sparsamma linjen fortsatte med helsoffa och fönstervevar. 

Fords egna Talladega erbjöd däremot alla tillgängliga motoralternativ, från smallblock till bigblock vilket gjorde att de stod högre upp i rang. Det som var lite märklig var att till den billigare varianten av Mercury Cyclone, med sin W-front erbjöds bigblock. 

Bilen med Nascar-godkänd homoligering gick att köpa enbart med 351 smallblock, samtidigt som den officiella tävlingsversionen tävlade med en rejäl 429 cui. 

Harri Sorvisto i Helsingfors i Finland äger denna 1969 och han har strävat efter att bygga en Cyclone Spoiler II version, som den borde ha varit tillgänglig hos återförsäljarna.  

Harri kände till bilen sen tidigare och visste att den fanns i Finland. Och när han blev erbjuden, via en bytesmöjlighet att få bli nya ägaren till Mercuryn blev det affär. Detta ägde rum 2016. Harri kände till mycket om bilens historia i Finland, men även en hel del om dess tidigare historia i USA. 

En amerikansk samlare av extrema muskelbilar ägde Mercuryn, men den var i stort sett bara ett projekt som under en längre tid stått parkerad utomhus.  

Väl i Finland har Mercuryn haft en del ägare, först en Mopar-entusiast som egentligen inte alls brydde sig om en Fordprodukt. En annan som började bygga om bilen, men och sålde den efter att ha lackerat om den och bytt inredning. Nästa ägare satt ribban högre och byggde den till det skick den har idag. 

Att få plats med nuvarande 427 FE motorn krävde en hel del modifieringar. Man fick kapa bort en del av stötdämpartornen, dessutom fick originalfjädrarna inte längre plats och de byttes mot modernare RRS-fjäderben. Bigblocken med de grova heddersen tog så mycket plats att han även var tvungen att bygga om framvagnen till kuggstångsstyrning och huvudcylindern till bromsarna har fått en ny plats vid sidan om ventilkåpan. Ett pedalställ från Wilwood sitter nu på plats, samt även skivbromsar från samma tillverkare i alla hörn. 

Men innan den var helt färdig gick den vidare till en bilhandlare i mellersta Finland och blev kvar hos dem i fem år. Där var det egentligen ingen som ville ta itu med bilen, annat än att några av personalen lånade bilen några gånger och körde friskt med den, vilket resulterade i att topplockspackningarna fick bytas... 

Hos bilhandlaren hade bilen fortfarande sidorutor i plast och med instrumentbrädan tillverkad i aluminium, ett arv från Nascar-tiden. Prislapp på Mercuryn var hel 85 000 euro, så det var inte kö av köpare på den dyra bilen. 

Väl i Harris ägo var det en hel del att ta tag i, bland annat var cambervinkeln i framvagnen hela tre centimeter fel, så pass mycket att Harri knappt klarade av att vända runt bilen på gatan utanför hans villa. När Harri sedan granskade sitt köp lite mer noggrant kom han snabbt fram till att 427 FE motorn inte var rätt inställd, samt att den var till dels fel ihopsatt. Efter en del nya motordelar, mindre justeringar och nyköpta topplockspackningar till en kompressormotor från SCE Gaskets fick motorn ett helt nytt liv. Sedan dess har den inte spikat och inte heller bränt några fler topplockspackningar. 

– Det jag tycker är bäst med Mercuryn är att jag har kvar alla originaldelar som blivit borttaget från bilen, med det menar jag allt inklusive varenda plåtbit som skars ut vid motorbytet, alla slangar, fjädrar, originalmotorn, lådan och allt annat. Är det någon i framtiden som vill originalrenovera bilen, så har jag allt kvar.  

Via samlare i USA har Harri lyckats köpa alla lister som saknades och många delar som hunnit försvinna under alla år. Bland nyköpta delar kan nämnas original rattstång, alla knappar och reglage, mekanismen till sidofönstren och en del andra delar.  

– Jag har varit tvungen att tillverka helt nya fästen till sidospeglarna samt några andra svårtillgängliga delar. En ny sidoruta till vänster framdörr fick jag tillverkad hos en firma i USA som specialiserat sig på sidorutor och glas till bland annat Ford Torino Sportsroof.  

Mannen som först köpte bilen av bilhandlaren hade den bara en månad, men han med att byta ut instrumentbrädan i aluminium till en omklädd svart bräda. 

– Att få allt på plats har varit en utmaning för mig, inte minst placeringen av pedalstället. Originalradion fick inte längre plats i instrumentbrädan, och gömd under brädan finns nu bland annat MSD-tändboxen.  

Harri ville ha en röd originalbräda och letade en lång tid, och i mars 2018 hittade han en på eBay som han lät måla om för att få rätt nyans som matchar inredningen. 

– Att nya inredningsdetaljer till en Cyclone har visat sig att vara nästan omöjligt då de är helt olika jämfört med en Ford Torino. Jakten på begagnade eller helt nya originaldelar har krävt tålamod och ändlösa timmar. 

Harris Mercury har sedan den lämnade fabriken haft dessa rödvita originalfärger. Det rör sig om i Nascar-kretsar mycket välkända Wood Brothers Racing och deras stjärnpilot Cale Yarborough. Wood Brothers är ett team som varit med i Nascar serien sedan 1950 och som fortfarande är aktiva. Faktiskt det teamet som varit längst aktiv i serien. 

Deras tävlingsnummer 21 är i USA lika legendariskt som två andra mest välkända nummer, 3 för Dale Earnhardt och 43 för Richard Petty. Nummer 21 finns naturligtvis på Harris Mercury. Bilen blev som vi nämnde tidigare lackerad i originalfärger av tidigare ägare i Finland.  

Under 1969 fanns Cyclone Spoiler II i två olika färgkombinationer. Vid östkusten var Cale Yarboroughs rödvita tillgänglig och på västkusten såldes Dan Gurney Special i blått och vitt. Racing-legenden Gurney var även han en av Wood Brothers Nascarförare. 

Gurneys Special-bilar såldes i ett mindre antal och Talladega Register i USA har bra koll på kvarvarande exemplar och de vet att det finns totalt ett fyrtiotal kvar. Av dessa finns en Dan Gurney Special med långa fronten i Sverige, Harris bil i Finland och ytterligare ett exemplar i Australien. Resten finns i USA.  

Lacken har Harri fått bättra, och under sommaren 2017 fick han bland annat måla om halva taket. För att behålla Nascar-stuket valde Harri köra med en uppsättning äkta Basset-stålfälgar. Några masstillverkade American Racing-fälgar i aluminium kom aldrig på tal. 

Cold Air Intake som kom med bilen tog Harri bort, och istället byggde han om en luftrenare han tog från en 60-tals Ford Thunderbird. Luften till förgasaren sögs in framför vindrutan på en 1969 Mercury. Han lät bli att göra hål i originalplåten framför vindrutan, men använder dock original FE-luftrenare. Med detta tappar han nog en del i effekt, men hans motor har nog med pulver ändå. 

– Enligt vad jag vet så finns det inte ett enda exemplar kvar av original Nascarbilarna som Cale Yarborough körde. Skulle man råka se en skulle det garanterat visa sig att vara en replika. En sådan skulle dessutom vara byggd av en vanlig Cyclone med den långa W-fronten. Man kan snabbt upptäcka skillnaden vid tröskelplåten som är smalare än i Spoiler II. 

427 FE-motorn i Harris Mercury grundar sig i ett aluminiumblock från Robert Bond Racing. En sådan motor har bromsats i dyno hos Holman & Moody för 635 hk och över 900 Nm i vrid. Harri har låtit bli att bromsa sin egen motor i Finland, men anser att hans motor är god nog för över 800 Nm. Efter motorn finns en Twindisk-koppling och bakom denna en femväxlad Tremec TKO 600 manuell växellåda. Krafterna förs vidare via en kardanaxel i aluminium till en Ford niotums bakaxel med Strange drivaxlar. Längst bak hittar man dessutom Monoleaf-bladfjädrar i äkta Nascar-stil, Cal-Tracks samt justerbara dämpare. 

– En bil utan bromsservo är en krävande utmaning. Ofta känns det som Mercuryn inte har några som helst bromsar och för att få stopp på bilen måste jag trampa på pedalen med hjälp bägge benen. Å andra sidan så har bilen en styrväxel av racingtyp utan servoassistans och den ger bara 2,5 varv. 

Bilens vikt på enbart 1520 kilo är en liten överraskning då Mercuryns längd ändå är hela 5,3 meter. Självbärande kaross spar vikt jämfört med en som har en hel ram. Sen skall man komma ihåg att bilen inte har några som helst extratillbehör som elfönster, elsäten, stereoanläggning, luftkonditionering och annat som kräver kilometervis med elkablar. 

Harri har alltid varit mest intresserad av att bygga och renovera sina bilar för att sen sälja vidare dem, och så ser framtiden ut även för denna Mercury Cyclone Spoiler II att bli.  

– Det finns alltid nya drömmar, och man måste gå vidare, avslutar Harri som avslöjar att han har flera projekt stående i garaget.