BRUTUS 1965 Pontiac GTO

Vintage dragracing har äntligen fått ny luft under vingarna i Finland. Hösten 2020 kom några intresserade på att de skulle starta Finnish Vintage Drag Racing Association (FVDA). De började med att noggrant studera den svenska systerorganisationen SVDA:s regelbok och efter det kom medlemmarna tillsammans med FHRA överens om egna finska regler. Till en första början bestämdes att tävlingsdistansen skulle vara enbart 1/8-mile, det vill säga 201 meter.

Med det nya konceptet klart började intresset i landet växa och det ryktades om att det fanns uppåt ett 20-tal olika projekt på gång och många började leta efter bilar att köpa. I första hand riktades blickarna mot Sverige, sedan även England (dock innan Brexit föll på plats) och övriga Europa. USA-marknaden väckte naturligtvis också stort intresse och det har visat sig att några finnar har lyckats riktigt bra med sina inköp.

Det fanns ju även de i Finland som i all tysthet jobbat på projekt i sina garage och ett av dem är Brutus. Vote Kauppinen, Jari Lahtinen Timo Hersti (ägare till Hersti Autoshop) och sist men inte minst Harri Komu (trea i Street Outlaw Street Week 2021) tillhör alla klubben Recyclers i Helsingforstrakten.

Via ett tips från en av sina vänner hade de fått nys om ett påbörjat gasser-projekt i USA, en 1965 Pontiac GTO i A/FX-stuk, och såklart blev alla intresserade.

Pontiacen fraktades hem till Finland, men väl hemma visade det sig bara vara ett rullande projekt utan motor och låda och generellt sett även dåligt ihopsatt. Bakaxeln var redan flyttad några decimeter framåt, framtill fanns en stel framaxel och bakflyglarna var någorlunda modifierade.

– Jag hade hösten 2016 köpt en 1966 Pontiac LeMans till mig själv i 50-årspresent som skulle bli en frän gatbil, men nu gick istället pengarna jag sparat till den till vårt nya gemensamma projekt, berättar Vite. 

Första två månaderna under vinterhalvåret 2017 var alla heltända på sitt nya projekt. Den USA-monterade fram- och bakaxeln fick slängas då den visade sig vara helt kass och sedan slocknade intresset. Det var först under hösten 2020 när ryktena om FVDA började spridas som arbetet kom i gång på nytt. 

Vintage Drag Racing med nya FVDA-regler och spikade tävlingsdatum gav ny energi till projektet som stått mer eller mindre stilla i några år.

Att Pontiacen fick namnet Brutus och sitt utseende beror på att mannen de köpte bilen av i USA hade visat ett foto på en gammal legendarisk amerikansk A/FX bil som kallades just Brutus. 

Alla fyra tyckte om idéen att fortsätta på samma linje med orange exteriör, kompressormatad motor, inga sidorutor, framåt flyttad bakaxel, stel framaxel, snygg text på sidorna och allt skulle göra deras projekt till en värdig hyllning av original Brutus.

Några av grabbarna försökte få tag på gamla tidningar och böcker om eran då Brutus hade varit aktiv i USA under mitten av 60-talet. Därifrån fick de veta att under första året 1965, tävlade Brutus med ett kompressormatat Pontiac-block utrustat med Mickey Thompsonbyggda Hemi-toppar i aluminium, men just denna speciella hybridmotor hade visat sig att vara opålitlig ihop med dåvarande bränsle. Därför tog det inte lång tid innan hybriden byttes ut mot en kompressormatad 392 cui Chrysler Hemi. 

Ramen i bilen var original 1965 Pontiac GTO med stel framaxel från Dos Palmas Machine Shop. Bakom den tidiga 392 cui Hemin användes en 3-växlad Art Car preppad Torque-Flite automat.

Under första året, 1965 tävlade Lew Arrington flitigt med Brutus och körde enbart match race med bilen. Till saken hör, att i mitten av 60-talet fick vissa team 1 000 dollar bara de dök upp och var villiga att köra race. Det visade sig även vara ett bra lockbete för att få racers från Östkusten att komma på de stora tävlingarna på Västkusten.

Lews framfart på banorna var minst sagt brutala, då bilen sällan gick rakt fram och därför döptes bilen till Brutus. Förmodligen också för att Lew oftast visade sig vara helt överlägsen. Hans motståndare var legender som Don ”Big Daddy” Garlits, Dick Landy och Jim ”Jungle Jim” Liberman.

Till följande säsong, 1966, gick ”Jungle Jim” in som delägare i Lews Brutus GTO och det visade sig att vara lyckat. Teamet vann mer eller mindre alla match race de deltog i och säsongen kröntes med vinst i klassen Top Blown Fuel vid 1966 AHRA World Championship. 

Som sponsor hade Lew och ”Jungle Jim” Goodies Speed Shop och de fick valuta för pengarna då Brutus oftast gjorde konstanta 8,8-sekundersrepor med en sluthastighet på över 260 km/h. Det var grymt snabbt med tanke på dåtidens däck och banor. 

Efter säsongen 1966 startade ”Jungle Jim” ett eget team och tävlade enbart med Funny Cars, först med en lång rad olika 1967–1971 Chevy Nova och sedan med Chevy Vega. För er som inte vet så var A/FX-bilar en tidig föregångare till dagens Nitro Funny Cars med 11 000 hk. Inte bara Jims bilar var balla, det var även hans assistent, den legendariska och minst sagt välformade ”Jungle Pam” Hardy. Hon hjälpte även Jim att backa bilen efter burnouten och att få bilen i rätt stage-läge framför granen.

Med mycket känd historia om original-Brutus var det lätt för den finska kvartetten att bygga vidare. Men en gammal kompressormatad race 392 cui Hemi var väl ekonomiskt sett inte det som stod överst på inköpslistan. Därför blev valet en fabriksny Cheva 350 cui cratemotor från KW Parts, med 0.30” borr, Scat stroker-kit och därmed slutade volymen på 383 cui. Kompressorn är en 6/71 och hittades på en nätannons i Finland. Med detta motor- och bränsleval hamnade Brutus i klassen B/FX.

Timo hade en 2-växlad Power Glide-automat stående vilken preppades för race av Antti Kivinummi. Valet av turbin föll på en med 3 500 stall som Harri hade haft stående i sitt garage. Han bidrog även med toppar till motorbygget. Harri hade också vetskap och erfarenhet om hur chassiet skulle byggas med fyrlink, stag och dämpare. 

Bakaxeln är en Ford 9-tums, med spoole, 5.0:1 utväxling och rejäla Summers Brothers drivaxlar. Bakaxeln och kolvar köptes från Trade Parts. Original Brutus GTO hade i början av sin vilda karriär hög nos i äkta gasserstil och det var det stuket finnarna ville ha. I Finland tävlar man enbart på distansen 201 meter vilket innebär både betydligt lägre slutfart och riskfaktor. 

Vote har mest koncentrerat sig på att polera och putsa detaljer. Timo och Jari har tillsammans gjort det mesta när det gäller att reparera och bygga ihop karossen och den minst sagt spartanska interiör. Det behövs ju inte så mycket lyx på de korta körsträckorna… 

Timo har en lackbox och Hersti på Autoshop fick ansvaret för lacken som sponsrades av Stirwell. Pete Pihlajamaa målade sedan en snygg tidsenlig text längs med bilens sidor.

Totalt under säsongen 2021 gick Brutus knappt en minut på strippen på fyra gånger.

– Vårt mål i projektet var inte att försöka slå några rekord. Vi ville istället att alla skulle kunna turas om att köra bilen på strippen och enbart ha kul tillsammans. Rökfyllda burnouter och några snygga hjullyft vägde tungt hos oss alla, berättar Timo.

Redan innan FVDA hade grabbarna hunnit köpa stilenliga slicks, men med gamla torra ”hockeypuckar” var det värdelöst att försöka få till en någorlunda tid att tala om. De har visserligen funkat bra på utställningar och har sett bra ut i depåmiljön. Men under våren upptäckte kvartetten att alla andra medtävlande hade valt att köpa moderna slicks, dels för bättre grepp och köregenskaper och även för ökad säkerhet.

Alla förutom Harri var tvungna att ta tävlingslicens. Timo tävlade i klassen Stock någon gång under tidigt 90-tal, men hans licens var inte längre giltig.

– I vår ursprungliga planering hade vi satt en 10-sekundersrepa som mål om vi hade tävlat på distansen 402 meter. När det inte blev så var vi överens om att på halva distansen borde vi kunna få till en tid som börjar med en sexa. Jag körde faktiskt två olika 6-sekundersrepor och klämde till med en 6.956 sekunderstid och 156 km/h i sluthastighet som bäst på Motopark och det var vi alla mycket nöjda med, berättar Timo.

Första säsongen blev lite av en inkörningsperiod för kvartetten. Bortsett för småproblem med växellådan vid första tävlingen i Motopark gick allt smärtfritt tills det var Harris tur att köra. På Vesivehmaa Non Prep dök ett vitt rökmoln upp från motorrummet, med resultat att vindrutan täcktes med olja direkt efter starten, men eftersom Harri är en erfaren förare vek han av åt sidan av banan.

När säsongen 2021 var slut och Brutus hemma i Recyclers-garaget upptäcktes att en av kolvarna hade havererat och en av cylinderväggarna hade spår av allvarligt slitage.

Men allt som allt är kvartetten ändå glada över vad de åstadkommit, inte minst med tanke på att motorn bara skruvades ihop, bränsle hälldes i och sedan fyrades igång. Grabbarna hann inte med att justera motorn för att gå bättre eller för att ge mer effekt och de har inte bromsat motorn i bänk ännu. Förutom de mindre problemen så har var och en av killarna satt sig bakom ratten med ett brett leende på läpparna.