Thomas Jalopy

Ur-rodding. Ja, det må vara ett slitet uttryck, men vi nöter gärna lite till på begreppet. Att kalla detta något annat vore nog att begå tjänstefel.

- Hoppa upp i bilen så tar vi en sväng, säger Thomas Wiehen som är ytterst ansvarig för att vi begett oss till Gimo för att titta närmare på hans T-Ford.

I de flesta fall kliver man in i en bil, men i det här fallet får det nog heta att man kliver upp i en bil. Väl på plats i den lilla sittbrunnen och med passagerardörren stängd börjar så processen med att få igång och komma i rullning med Forden. Ingenting känns ingen från något jag tidigare åkt. Det känns som att sitta på en parkbänk och spela tramporgel.

När Thomas fått snurr på maskinen börjar han trampa runt bland de tre pedalerna på golvet. En för låg och högfart, en för back, samt en för bromsen. Förutom trampandet greppar han även tag i handbromsspaken, vilken även har uppgiften att lägga i ett friläge om man drar åt den några hack.  Det gäller att inte tugga tuggummi samtidigt, då blir det nog en sak för mycket att hålla reda på… 

Innan vi kommit i rullning hinner Thomas berätta att det som är lite speciellt med T-forden är att den inte har några bromsar i den bemärkelsen. 

- Man bromsar transmissionen med hjälp av tygklädda plåtband som klämmer åt olika trummor. Dessa band ligger dessutom i oljebad, vilket inte gör att friktionen inte är den bästa. Så man får planera sin körning, säger han med lurigt leende.

Skönt att höra…

När vi så har kommit rullning blir jag överraskad av vridet. Det varvar inte mycket, men det knuffar på riktigt bra och fartupplevelsen är total. Det är omöjligt att avgöra om det går i 30 eller 70 km/h. 

De iskalla höstvindarna som sveper runt min sommarklädda kropp biter i rejält och ögonen tåras så att det är omöjligt att se något. Men med stängda ögon kan jag i alla fall njuta av tonerna från avgasröret, som är av ”friflödestyp”, vilket borde skrämma bort en och annan grävling i dikeskanten.

När varvtalet börjar sjunka får jag tillbaka synen en del, och kan uppfatta att det är en trevägskorsning ett tjugotal meter bort. Spännande!

Med lite stampande på pedalerna i en kombination jag inte kan redogöra för reduceras hastigheten en aning och vi lyckas bemästra korsningen med våra liv i behåll.

Innan fartvindarna åter blir för starka när det är dags att sträcka passar jag på att fråga vad Forden kan tänkas toppa.

- Den har ingen hastighetsmätare, men backspegeln duger utmärkt till det. Går det snabbare än 60 blås ser man inget i den längre, säger han. Med det svaret får vi lämna faktan till fantasin.

Efter avslutad åktur med stelfrusen kropp har det blivit dags att gå in i stugvärmen för att ta reda på lite mer om vad det hela handlar om.

T-forden, bilen som satte världen på hjul

Den 1 okt 1908 rullade den första T-Forden av bandet i Highland Park. Den 18 maj 1922 körde man av bil nummer 6 000 000, och fem sekunder senare 6 000 001… År 1922 tillverkade man 5 400 motorer om dagen, och då endast på ett åttatimmars skift. Året därefter tillverkades det 234 884 stycken Runabouts med startmotor och 55 896 utan, och den billigaste kostade då strax under 300$. Totalt spottade man ut över 15 000 000 bilar 1908-1927. Imponerande!

Tar vi en titt på Thomas Runabout eller Roadster som de flesta kallar dem består den av lite olika årsmodeller. Från 1917-25 för att vara exakt. 

- I titeln från Arizona står det att det är en -23:a, säger Thomas.

Någon gång under 70-talet renoverades bilen i Kalifornien och ställdes därefter in i en bilsamling för att stå och samla damm.

- År 2010 köpte jag bilen och samma år skeppade jag över den till Sverige, säger Thomas. 

När väl bilen var hemma kunde han konstatera att den tidigare renoveringen mer var anpassad för att titta på, inte att bruka.

- T-Fordarna har massor av kronmuttrar med saxsprintar och min saknade de flesta sprintar och muttrarna var endast åtdragna fingertight, så den var lite fladdrig, typ, säger han.

Intagandet till Sverige gick utan problem, efter att de obligatoriska reflexerna, dubbla bakljusen och det centrerade bromsljuset satt på plats. Thomas hade dock oturen att ha suffletten uppfälld vilket resulterade i ett återbesök då blinkers då är ett krav. 

- Man avböjde att köra bilen på bilprovningen, då man tidigare brakat in i en port, för att man var ovan vid pedalerna, berättar Thomas.

När bilen togs in var den i originalskick, något som Thomas kom att ändra på ganska omgående.

Börjar vi med att ta en titt på motorn ser vi att den inte lämnats orörd.

- Den fyrcylindriga maskinen har 4”stroke och 3-3/4 bore, berättar Thomas och fortsätter: Nu är det väl 30 stressade hästar i stället för originalets 22,5 hk i och med en “högreänorginalkomptopp” på 6,5:1, jämfört med originalets 3,5:1 och A-fordens Tillotson X förgasare på ett hemgjort 1926-27 insug. Självklart filtreras de större flugorna och stenarna bort av en damstrumpa, säger han.

För att matcha motorns krafter har även chassiet fått sig en omgång.

- Jag har sänkt den genom att ”zäta” fram och bakfjäderinfästningen, samt vänt huvudbladet bak plus att jag tagit ur några blad, vilket gett en 6 tums sänkning bak och 6,5 tum fram. Avståndet mellan oljepluggen och moder jord är nu 10 centimeter, berättar Thomas.

Karossen är en sen 1923, den som har lite högre kylare, bredare torpedvägg och kantigare turtledeck. Vindrutan är choppad 6 tum och vinklad med gångjärn från 1917-22. Fälgarna är 21 tummare från 1928-29 A-ford med Lucas 4,40x21. Delat V-stag med delar från AA-ford och styrarmar från 1928-29 A-ford med vända kulor. Styrarmarna är A-Ford, som passar direkt i T-Fordens spindel. Styrändar, draglink, styrsnäcka, stång och ratt är också från Henry Fords eminenta efterföljare, 1930-31 Model A. 

- Ja, jag gillar A-Fordarna också, säger Thomas.

Magnetsystemet är borttaget och ersatt med en Boschfördelare, men fortfarande med tändinställningen vid ratten. Det sitter en 6V spole i 20-tals hölje från Packard med Packard 440 tändkablar. En ACDelco 6V generator och startmotor sitter med adapter för att passa T-Fordblocket.

- Tipset jag fick från T-Fordfolket var att byta kylaren om jag skulle använda bilen för att åka i, då bilen i orginal inte har vattenpump. Sagt och gjort, en modern treradig från Berg’s inhandlades och det har jag aldrig ångrat. Mycket bra kvalitet till ett bra pris. De har även till A-ford, säger Thomas.

Den spartanska inredningen består endast av några slitna skinndynor.

- Jag hittade en soffa på blocket med härligt sliten patina som det blev affär på. Säljaren blev lite överraskad när jag sa till honom att han bara behövde skicka mig dynorna, resten kan du kasta. Deal!

Tanken på 9 gallon är nu placerad i skuffen och sitthöjden är sänkt. Instrumentbrädan har blivit förärad en handgaspump från en 20-tals Cadillac och en gammal bensintrycksmätare (än så länge är den inte kopplad till tanken).

Avslutningsvis har vi nu kommit till bilens kulör. T-Fords svart! Kan det bli bättre?

Efter att tillbringat dagen med Thomas och hans 20-tals hot rod får man sig en tankeställare. Jag tänker tillbaka till den tid då dessa Fordar hostade fram längs vägnätet för snart hundra år sedan. Jag tänker på den första nöjda ägaren som tecknade en beställning på just den här bilen jag idag åkt runt med i Gimo. Och tänk om den personen hade satt sig i passagerarsätet i min bil av årsmodell 2006. 

…Men frågan är? Vem hade blivit mest imponerad?