Hot Rod by HOTTON

Bosse ”Hotton” Hansson behöver nog igen närmare presentation, i alla fall inte i hot rod-kretsar. Med över 35 års erfarenhet av byggande kan vi nog utan att överdriva nominera Hotton till en av Sveriges mest produktiva hot rod-byggare.  

Personligen fick jag upp ögonen för hans byggen i slutet av 80-talet, då med hans illgröna 32:a 3-fönsterskupa med ilsken 354 Hemi. En bil som stack ut rejält i tiden. Jag kommer även ihåg Kjelle ”Power:s” Bonnevilleracer som Hotton lät bygga. Hur många roddar har byggt genom åren är oklart, men det är åtskilliga. 

Hotton har tidigare varit med i Gasoline (nummer 10/2013), då med en traditionellt byggd 3-fönsters –34 Ford med 331 cui Hemi. 

Trots att det varit några år sedan vi hälsade på honom vet vi att han inte legat på latsidan. Beviset på det var när han under vårt swap meet i Katrineholm 2017 rullade in ett sensationellt detaljerat chassi med en polerad Lincoln V12 mellan ramtassarna. Chassit i fråga är det ni nu ser framför er, klätt med en –32 Ford plåtkaross från Jocar. En kaross som är mer modifierad än vad man kan upptäcka vid en första anblick. 

– Jag vill inte att det ska se så ombyggt ut, men när man granskar detaljerna ska ett tränat öga se att det är något som skiljer originalet från denna. 

Karossen var i delar när Hotton köpte den, och det första ingreppet han gjorde var att förlänga nederdelen på karossen cirka en tum. Samtidigt sänktes golvet tre tum. Framrutan flyttades fram, likaså instrumentbrädan som nu sitter försänkt en tum. 

– Rutramen krävde två ingrepp innan jag var nöjd. Jag började med två tums choppning, men det såg inte bra ut, så det fick bli en till.   

 En av alla detaljer man fastnar vid är alla hålborrningar i kaross och chassi. 

– Jag hade hela tiden ett mål med vikten på rodden. Att hamna under 975 kilo. Och det lyckades jag med, säger Hotton och ser nöjd ut. 

Går vi tillbaka till chassit som suktade så många där det stod blottat i Katrineholm 2017 hittar vi många intressanta lösningar.  

– Ramen är en original 32:a, fram till torpeden där den är avsmalnad två tum, samt ”kickad”. Dessutom är den förlängd nio centimeter för att passa den längre motorn. Utöver det fimpade jag ramtassarna både fram och bak.  

Smalnar man av ramen vill man gärna ha en spårvidd som matchar för att ge en estetisk helhet, vilket Hotton löste genom att smalna av A-Fordsframaxeln fyra tum, samt droppa den tre. Ett jobb som kompisen Johan Törnqvist hjälpte till med.   

Fram sitter det bakstötdämpare från en 40-tals Mercury placerade under ramen, och bromsarna är klassiska Lincoln med Buicktrummor. 

Det man tror är gamla Halibrand magnesiumfälgar fram är helt nytillverkade. 

– Bakfälgarna är gamla hederliga Halibrands skodda med 8.20 x 15 xxxxdäck, men fram fick jag patinera en uppsättning nya för att få rätt stuk på dem. Även hjulmuttrarna fick sig en omgång för att efterlikna magnesium.  

Flyttar vi oss bakåt hittar vi en Halibrand utväxling med –36 Fordstrutar i ändarna, upphängd i en A-Fordsfjäder. Och det som ser till att reducera hastigheten på bakhjulen om det behövs är bromsar från –40 Ford med trummor från Buick. 

Om en bild hade ljud 

Det första jag var nyfiken på när jag såg bilen i garaget var hur den skulle låta. En V12:a är ju en respektfull pjäs, trots sina relativt blygsamma 305 kubiktum.  

Två tryck på gasen senare och motorn är igång. 

Om jag ska försöka ge mig på att recensera det ljudbild som strömmar ut ur piporna skulle det vara nåt i stilen med: ”Att lyssna på två välbalanserade raka sexor som jobbar i harmoni med varandra”. Ja, ni förstår… Inget obalanserat ”ruppel”, bara skönsång. Balansen i ljudet kvarstår även när högerfoten pumpar till på pedalen och varvräknaren vaknar till liv.  

Rappt, mjukt och fint får bli de tre visdomsorden angående ljudrecensionen. 

Hotton är ju inte direkt känd för att ”gå med strömmen”, så att det skulle hamna en ny 350 Crate-motor i bilen var aldrig ett alternativ.  

– Nej, jag tycker det att kul att testa lite andra lösningar, så en gammal flathead V 12 kändes som en bra utmaning att stoppa i rodden. 

Efter en del letande dök det upp en motor i USA som var till salu. Och det var ingen motor som helst skulle det visa sig. 

– Lincoln producerade att antal varianter och storlekar under åren och de vanligaste var 267 cui och 292:an. Men 1942, under endast en månads produktion byggdes en 305 cui-version. Och det råkade vara just en sådan ovanlig motor jag kommit över. 

Anledningen till att produktionen lades ner redan en efter en månad var att motorn drabbades av värmeproblem varpå tillverkaren valde att återuppta 292-produktionen fram till 1948. 

Den ovanliga motorn som nu hade hamnat i Nyköping visade sig vara riktig fin inuti, men för att få lite mer snurr på 130-hästarsmaskinen började Hotton leta trimdelar. 

– Det är ju inte bara att gå till den lokala speedshopen och köpa delar till dessa, men jag hittade ett par aluminiumtoppar i USA. Tyvärr var de inte i så bra skick, och ju mer jag svetsade i dem, ju sämre blev de, säger han och skrattar. 

Men en dag kom en man från orten och hälsade på som skulle visa sig ha lösningen på problemet. 

– Mannen berättade att han förmodligen hade ett par toppar, och när jag några månader senare satt och kollade runt i Facebookflödet dök det upp en bild på något som liknade en adventsljusstake. Fast med sex ljushållare… 

Adventsljusstaken Hotton just fått syn på visade sig vara aluminiumtoppen han letade efter. Och när han kontaktade ägaren, som otroligt nog bodde i Nyköping berättade han att han hade bägge hängande på väggen, något de gjort sedan 1967 då han hittade dem på en skrot. 

Hotton fick köpa dem, och nu var ett av problemen löst, men det visade sig bli fler.  

– Det sitter dubbla magneter i dessa, två sexcylindriga som går åt varsitt håll och att hitta dreven till dessa är inte enkelt. Men jag hade lite tur. 

Martin Flink visade sig ha ett, och på det fanns en gammal etikett med ett telefonnummer till en engelsk firma. 

– Jag slog in telefonnumret, och mot alla odds var numret i bruk och gick fortfarande till firman som hade dessa drev varpå jag kunde köpa ett höger- och ett vänsterdrev. 

Vidare sitter det nu en omslipad originalkam, ett Edmunds-insug med dubbla Stromberg 97:or på toppen. Ingredienser som ger den vackra maskinen ytterligare mer knuff. Grenrören är original som kromats i USA. Dessutom är nu vevaxeln omlagrad i bak med modern tätning. Bakom motorn sitter en –29 Ford originalväxellåda.  

Tar vi klivet in i cockpit är det en ganska spartanskt historia som nästan inte innehåller några mjukdelar alls. Undantag av ratten som är en modifierad Moon-ratt med quick release-fäste som Sybo klätt om. Stolarna är gamla B 17 bomberseats från 1939–1948. Håller vi oss kvar inom flygindustrin hittar vi ett instrument för att sätta på och slå av tändningen. Övriga mätare kommer från Stewart Warner.  

Återigen har ett unikt bygge kommit ut från den flitige byggherren i Nyköping. Rodden är nu besiktigad och godkänd, så håll ögonen öppna för denna blå karamell. 

/ På återseende