Yngve, Smålandsbonden som emigrerade - ”Flyttfågeln har landat”

Yngve Eriksson växte upp i det lilla samhället Torsås en timmes bilresa utanför Kalmar. Det handlade om lantbruk för honom redan i tidiga år då hans äldre syskon inte var intresserade av att fortsätta driva familjens jordbruk. Yngve var endast 12 år gammal då han blev ny ägare till familjens verksamhet. Ett minst sagt ansvarsfullt och krävande arbete vilket var något Yngve snabbt kom att bli varse. Men det gick även att skörda positiva saker ur det hårda arbetet.

–Farsan förklarade till exempel att jag skulle kunna sälja tjurarna då de var tre år gamla och få pengar för dem. Men det innebar ju såklart att de skulle äta och tas hand om under dessa år, ler Yngve och minns tillbaka till den tiden.

   När det slutligen var dags att sälja tjurarna fick han på den tiden omkring 10 000 kronor per tjur. –Det var mycket pengar för en ung kille som mig, och jag förstod ju då att pengarna faktiskt var mina att använda som jag ville.

    När vi sitter och pratar med Yngve i köket i hans stora fina hus strax utanför San Jose i Norra Kalifornien frågar jag förstås vad som hände mellan den tiden och nu. Hur kan det komma sig att en bondgrabb från Småland nu befinner sig i soliga Kalifornien med en mängd intressanta bilar?

–När jag var runt fyra, fem år gammal satt jag och stirrade ut genom fönstret en regnig dag. Morsan frågade om jag inte skulle ut och leka, men jag sa nej. Jag hade ju sett bilder på soliga Spanien och andra ställen som verkade betydligt trevligare än ett regnigt Småland, förklarar Yngve. –Ja, jag är väl egentligen en slags flyttfågel som flyger från gren till gren, berättar han vidare.

I ung ålder började han intressera sig för bilar och maskiner. Om något gick sönder på gården var det Yngve som fick lära sig att laga det. –Här har du verktygen, sade Yngves far och gav yngligen verktygslådan och uppdraget att laga vad som trasigt var. –Ja, det var så jag lärde mig, från grunden. Det var allt från trasiga motorer till redskap som gått sönder och behövde svetsas, minns Yngve.

    Det fanns ingen skola att lära sig sådant på, den bästa skolan var livet, och läraren var hans far. Något han uppskattar idag i en värld där allmän kännedom och sunt förnuft blir allt mer ovanligt.

    Hand i hand med att växa upp och driva lantbruk tjänade Yngve pengar och började intresserade sig för Amerikanska bilar.

–Jag har aldrig gillat originalbilar, jag tycker om hot rods, trimmade bilar och eldsflammor, säger han och skrattar.

    Något Yngve även brinner lite extra för är Ford F100 pickisar, en modell som han alltid kört runt i och faktiskt just nu har i garaget.

    Som 18 åring var det dags för den första amerikanska bilen. Valet blev en 1956 Cheva 210 som imorterats från Florida.

–Den stod uppe i Kalix av alla ställen, och jag flög upp dit med pengarna. Jag hade ju sett den på omslaget av Start & Speed och ville bara ha den, berättar han.

     Väl på plats i Kalix beslöt sig han och kompisen att köra hem den hela vägen ner till Småland. Den hade en fyrbultad 350 cui motor och en M22 låda och gick som ett skott!

    Resan gick relativt bra hela vägen ner till rondellen i Norrköping (Notera att det här var långt innan GPS och mobiltelefoner som lotsar vägen.). Väl inne i rondellen hade de svårt att bestämma sig för vilken väg man skulle ta. Därför valde de att ta några extra varv i rondellen för att under tiden fundera ut bästa vägen.

 –Polisen såg oss snurra runt och stoppade oss såklart. Bilen var full av flyttgods, eftersom min kompis samtidigt flyttade från Kalix till Kalmar. Polisen trodde nog att vi var inbrottstjuvar, eller biltjuvar till och med, skrattar Yngve.

    -56 Chevan var skoj ett tag, men som den rastlösa flyttfågel Yngve var redan då såldes den ganska snabbt. Han köpte Peder Carlssons gamla -36 Ford slantback med sidåtta. En bil han trivdes med, och som även den figurerat i Wheels Magazine en gång i tiden. Efter -36 Forden började han bygga på en -29 A Fords Tudor som skulle byggas i Amerikansk stil. Inspirationen hämtade han från tidningar som Rod Action och Hot Rod Magazine. Karossen köptes i Köpenhamn och chassiet var från TCI, med på den tiden en ultraball Jaguar bakaxel.

 –Jag monterade en 400 cui och en TH400 automat i den. Den blev ju aldrig besiktigad, utan jag förnyade bara mina körtillstånd hela tiden, skrattar Yngve.

    En tid senare åkte han över till USA och A Forden såldes till SKIP styrketräning i Stockholm.

    Hur kom det egentligen sig att du vevade över hit då, som en slags ny version av en svensk emigrant på 80-talet frågar jag nyfiket och undrar tyst om det var hans föräldrar som kanske ville att Yngve skulle korsa atlanten likt så många svenska bönder gjort hundra år tidigare?

    Det visar sig att Yngves far gillade att resa runt i världen och således hade Yngve ärvt den egenskapen av honom.

–Mor min var mycket nöjd och bekväm med att bara vara hemma, säger Yngve och förklarar vidare. –De få gånger vi lyckades få henne att lämna gården satt hon ofta nervöst och tittade på klockan och kunde inte riktigt slappna av. För klockan 16 var det ju dags att mata korna…

    Vi får en insikt i hur det var att driva ett lantbruk och förstår att det egentligen aldrig finns mycket tid över till egna intressen. Ett liv Yngve inte ville ägna sig åt, flyttfågel som han är. Dags att se sig om alltså.

     Drömmarna om att sprida ut vingarna och besöka andra länder presenterade sig snart i Yngves liv. Efter att besökt släktingar i bland annat Florida satte han sig på bussen med slutdestination Oakland, Kalifornien. Där skaffade han sig jobb som au-pair minsann och skulle komma att spendera två år i norra Kalifornien.  Året var nu 1996.

–Jag träffade en tjej jag började dejta och varje gång vi var hemma hos hennes föräldrar frågade hennes pappa hur jag hade tänkt mig att försörja henne egentligen...

    Yngve började inse att det som faktiskt gäller, är en bra utbildning. Så han flög hem till Sverige igen för att utbilda sig inom den då relativt nya och mycket lukrativa databranschen.

    Efter en 3 års Universitetsutbildning och med examen i bagaget hade han den utbildning han kände var nödvändig för att kunna ge honom ett bra jobb i USA. Glad och ivrig spenderade han först fem månader med att resa jorden runt innan han kom tillbaka till Kalifornien. Landet och staten fanns kvar, men däremot var flickvännen numera ej längre tillgänglig som det heter.

    Detta var såklart deppiga nyheter och Yngve hoppade knappast jämfota av upphetsning. Men utbildningen hade han ju fortfarande, samt sin positiva framtidstro och småländska envishet och företagsamhet. Snart hade han ett bra jobb, och livet som immigrant i det stora landet USA kunde nu börja på riktigt. Vi pratar en hel del om gemensamma erfarenheter och Yngve sammanfattar det hela rätt enkelt.

 –Om man är äventyrslysten och vill leva där vädret är bra och möjligheterna många, ja då är USA ditt land. Men om du vill ha trygghet, garantier och en mer Svensk, behaglig standard när det gäller bland annat det sociala skyddsnätet, ja då bör du nog stanna kvar i Sverige. Det är inte för alla kommer vi överens om och delar med oss av liknande upplevelser.

–Jag har ju haft släktingar som kommit på besök och förirrat sig in till dåliga områden i någon stad. De tog massor av bilder på utbrända bilar och utslagna människor och efter det hade de så att säga bildat sig sin egen uppfattning och tolkning av USA, säger Yngve och skakar lite på huvudet. För det är ju trots allt så, att i stort sett varje storstad i hela världen har sina dåliga sidor. Det är ju inget man kan betygsätta staden, eller framförallt inte ett land på.

    Nåväl, Yngve trivdes som sagt och har sedan han anlände 1996 kallat området runt San Francisco och San Jose för sin hembygd. Att det blev just det området beror såklart på att Silicon Valley med hela sin datorindustri finns just här. Med andra ord så finns Yngves jobb likväl här i trakterna. Han jobbar för ett stort dataföretag med underhåll och felsökning.  Detta innebär att han, eller hans team alltid är jourhavande och redo att rycka ut om så behövs. Det innebär å andra sidan att Yngve själv kan spendera mycket tid hemma om allt flyter på enligt planerna. Frihet under ansvar, kallas det och är något man inte bör utnyttja.

     Ni har nog vid det här laget insett att Yngve, i sin rätta bemärkelse är en flyttfågel. Han har rest runt över hela USA såklart, och även jorden runt, två gånger. Samma rastlöshet och nyfikenhet återspeglas på hans bilar. Jag ögnar igenom en imponerande lång lista på bilar han ägt och brukat.

–Jag brukar köpa en ny bil till varje sommar, förklarar han. –Det finns ingen anledning att jag själv ska spendera så otroligt  mycket pengar och tid på att bygga något. Det passar mig bättre att köpa något som redan är färdigbyggt i den stil jag vill ha det som jag sedan kan göra lite småjusteringar på, förklarar han på ett vis som känns mycket förståndigt. Men, som den självutnämnt snåla smålänning han fortfarande är vill han naturligtvis att det ska finnas en bra ekonomi i bilen så att han kan tjäna en slant på den när den så småningom säljs. Yngves vagnspark har innehållit mestadels blanka bilar. Allt från riktigt snygga customs till välbyggda hot rods och muskelbilar. Men, den sista bilen i samlingen skiljer sig från mängden. Den är brutal och långtifrån blank.

    Jag sitter i den faktiskt mycket bekväma passagerarstolen med en mängd funderingar och frågor då Yngve glatt rattar oss fram genom de gemytliga gatorna i Campbell, den lilla förorten till San Jose.

    Cadillacmotorn går fånigt bra och den elaka hot rodden är nästan lite väl tyst om man nu måste klaga på något, och som svensk lär man ju alltid klaga på nått...

    Markfrigången är minimal, men orsakar inga direkta problem. Vi sitter och skrattar inne i hytten innan vi parkerar framför ett av Yngves favorithak. Det är lunchdags, och det handlar om stora smaskiga burgare på menyn. Vi betar av alla möjliga ämnen mellan himmel och jord, och kommer överens om att det är skönt att ha testat på olika saker.

    Vi glider så sakta in på ämnet vi faktiskt blickar på där vi sitter, nämligen den -36 Ford pickupen som tog oss till hamburgarhaket.

     Efter att sett hans blanka bilar i garaget, -46 Ford, -56 F100 och -57 Cheva undrar jag som sagt vadom detta tvärkast. Det är vår i luften och Yngve vill som sagt var ha en ny bil varje säsong.

–Det här blev en sån där klassisk pryl, förklarar han. –Jag såg bilen, allt kändes rätt och jag erbjöd mig att köpa loss den från byggherren.

    Yngves -36 Ford var byggd i början av 2000-talet uppe i området runt Salt Lake City av Woody Blair och har figurerat i mängder av sociala medier genom åren. Den är välbyggd och känns faktiskt redan nu som en klassiker med sin underbara profil och utstrålning. Lite komik i det hela och vår moderna värld, en värld Yngve beginner sig i epicentrum av är att han aldrig någonsin pratade med säljaren. –Nej, det handlade uteslutande om sms och email, säger Yngve och vi blir båda sittande med stora ögon på grund av vad vi just själva hört. För så är det ju nuförtiden i många fall. Ingen personlig kontakt, enbart digital sådan. Opersonligt och obekvämt för vissa, men en ren självklarhet för mång andra. Ja, så blev det i alla fall. Yngve spanade på massor av bilder på bygget, och erbjöd så småningom Blair en bunt sedlar han inte kunde motstå. Så gick det till när den före detta bondgrabben frånTorsås blev ägare till en av de mest uppmärksammade hot rod byggena under de senaste åren.

–Blair var en riktigt stor kille, och han skräddarsydde bilen efter sina mått, berättar Yngve. Just av den anledningen sitter stolarna otroligt lågt monterade då bilen samtidigt är väldigt sänkt över ramen.  Faktum är att Yngve skulle kunna ta på sig en stor plommonstopshatt utan att slå i taket.  När han fick hem bygget var det alltså helt körbart och i bra fungerande skick. Yngve har hitills mest kört runt och bekantat sig med bilen, men har hunnit med några mindre ändringar som att montera en ratt från en -50 Mercury, nerfbars framtill samt en annan härlig detalj han pekar ut.

–Ja, klart man ska ha en persisk matta i en bruksrod va, skrattar han glatt. I övrigt är bilen ju faktiskt som han vill ha den. Han räknar med att montera sidorutor i den då det ibland är rätt kallt när han ger sig iväg till någon av de många olika bilträffar han besöker. För det är en stor del av Yngves liv, att köra runt med sina bilar till träffar, både på helger och vardagar. Lokalt och långt bort.

 –Bilarna är ju byggda för att användas, och det är exakt vad jag gör, säger Yngve.

     Vi snackar vidare efter att kråset smorts och burgarna är borta. Jag frågar såklart om Yngve någonsin ska sälja -36 Forden, men nej det tror han nog inte, han gillar den verkligen.

–Haha, men om nån slantar upp en bunt sedlar jag inte kan tacka nej till så lär den ju säljas...

allt är till salu för rätt pris, menar han på, och talar såklart av egen erfarenhet. Det har ju blivit en del bilar genom åren, och Yngve räknar med att fortsätta i samma stil. Just nu har han dock lite utrymmesbrist.

–Ja, garaget rymmer ju bara två bilar, så nu får två stycken stå utomhus hela tiden...Som den sanna bilentusiast han är, vet han såklart vad prioritet handlar om. –Ja, jag lär nog köpa en bil till innan jag skaffar större garage, skrattar han men berättar vidare att han faktiskt letar efter nytt boende med ett stort garage på bakgården. Kanske hans barndom på lantbruket med en stor maskinhall och verkstad gör sig påminda så här på äldre dagar. För klart han ska ha större garage och fler bilar. Man lever ju faktiskt varje dag, men dör bara en gång.

FAKTA:

1936 Ford Hytt. Tillverkad av 5 olika hytter, sänkt över ramen 3 tum, choppad ungefär 6 7/8”

1937 Ford flak, kortat 18 tum  

1932 Chevrolet ram, 6” kick-up fram, 12” bak

Ford 1936 styrsnäcka och rattstång

1956 Cadillac 365 ci med 331 cui topplock, Stromberg  97’or

1989 Chevy 700 R4 automat Wilcap tillverkade en adapter enbart för den här motorn

1940 Ford droppad fram axel samt -40 V-stag, Frambromsar – 1940 Ford

1984 F-150 Ford 9” bakaxel, kortad flänsade trummor, med Buick utseende

Handgjutna E&J Replica framlyktor med motorcykelljus insatser

1934 Ford Grill

Firestone diagonaldäck 6.50 fram, 7.50 bak

1950 Mercury ratt

1969 Mercruiser Marin instrumenttavla och original 1936 bräda